Jag tog lite frukost och skulle gå ut och hämta posten. Jag gick ut och märkte att det var ganska kallt nu. Jag tog posten och småsprang in igen.

Jag kollade igenom posten och såg ett brev till mej. Jag öppnade och läste.

" Hej Abbey. Jag är verkligen ledsen för det jag gjorde. Jag har en sjukdom så jag inte kan styra min kropp. Jag hatar verkligen mej själv för det. Jag tror inte du kommer förlåta mej, men jag hoppas det verkligen. För du är min dotter och jag älskar dej verkligen. Jag sitter i fängelset nu, men jag har bättrat mej så jag får snart komma ut. Hör gärna av dej. Men jag förstår om du inte vill. Jag var den dåligaste pappan i världen, men jag vill  verkligen att du ska veta att du är det ända i mitt liv. snälla, hör av dig. //Pappsen"

När jag läst klart hade jag tårar i ögonen. jag vet inte om jag ska skicka tillbaka eller inte. Jag menar, han är ju min pappa, men efter det han gjorde kan jag inte riktigt lita på honom. Jag suckar och tar ett papper.

"Hej pappa,  jag vet inte var jag ska börja. Jag har flyttat till Atlanta och bor med Justin. Jag litar inte riktigt på dej än. jag är ledsen. //Abbey"

Det blev ett riktigt kort brev. Jag la det i ett kuvert och satte på ett frimärke. Jag bestämde mej för att åka till fängelset och ge det till dem. Jag skrev en lapp till Justin att jag mådde bra och att  jag åkte hem för att se till huset och så. Jag packade en liten resväska med lite kläder och så. Sen tog jag min skinjacka och converse sen gick jag ut till min bil. Jag körde mot flygplatsen och köpte biljetter. Jag satte mej vid gaten och ringde Eddie. Svarade inte. Jag ringde Ryan. Han svarade inte heller. Jag ringde Jake. Han svarade inte heller. Varför svarar dem inte för? Jag ringde Edwin. Han svarade!

- Edwin. svarade han.

- Hej Edwin! Det är Abbey.

- Hey tjejen!

- Haha, jag tänkte åka till er nu och lämna en sak till pappa och tänkte stanna i några dar.

- Vad kul! var är du nu då?

- På flygplatsen i Atlanta. Men jag ska på planet nu. Kan jag ringa dej sen?

- Ja! gör så. Hejdå! sa han och la på.

Jag tog mitt handbagage och gick på planet.

Justins

När jag kom hem ropade jag på Abbey. Men hon svarade inte? jag ropade ien men inget svar. Jag gick till köket och såg två lappar. Jag tog den ena.

"Hej Justin. Jag åkte till Canada för att hälsa på dem andra och lämna en sak till pappa. Jag kommer hem om ca. 2 dar. när du ser det här är jag förmodligen redan i Canada. Ring mej! Puss Abbey."

Vad i?! Var hon i Canada?! Jag tog upp den andra lappen  och läste.

" Hej Abbey. Jag är verkligen ledsen för det jag gjorde. Jag har en sjukdom så jag inte kan styra min kropp. Jag hatar verkligen mej själv för det. Jag tror inte du kommer förlåta mej, men jag hoppas det verkligen. För du är min dotter och jag älskar dej verkligen. Jag sitter i fängelset nu, men jag har bättrat mej så jag får snart komma ut. Hör gärna av dej. Men jag förstår om du inte vill. Jag var den dåligaste pappan i världen, men jag vill  verkligen att du ska veta att du är det ända i mitt liv. snälla, hör av dig. //Pappsen"

Tänk om han gör henne nåt? Jag tog upp mobilen och ringde. Hon svarade inte? Jag blev orolig. Tänk om det hade hänt nåt med henne? Jag ringde Ryan. han svarade inte. Jag ringde Edwin. han svarade.

- Edwin.

- Hey Edwin! Det är Justin.

- Hej justin!

- är Abbey hos er?

-  Ehm.. nej hon åkte till fängelset tror jag. Hon skulle lämna nåt till hennes pappa tror jag.

- Jaha. Hon svarar inte på mobilen.

- Hon kanske bara gör nåt. Pratar med poliserna eller nåt. men hon mår bra. Du behöver inte oroa dej.

- Tack. Men vi ses! Hejdå.

- Hejdå! sa han och la på.

Jag gick upp på mitt rum och tänkte.

Abbeys

Jag var nu vid fängelset och gick in. Jag gick till en tjej som jobbade där och frågade efter Jayson Brown. Hon ledde mej dit. Jag ser pappa sitta i ett litet rum. Jag ger tjejen lappen och hon öppnar.

- Mr. Brown, er dotter är här. sa hon.

- Var? Jag måste se henne.

Jag ställer mej bredvid tjejen och ser pappa. Han ser på mej och jag ser ner i marken.

- Gumman, jag är verkligen...

- Ledsen. jag vet. avbröt jag honom.

Tjejen går fram till pappa och ger honom lappen.

- Hejdå pappa. sa jag och gick.

Jag gick ut ur huset och ringde Edwin som hämtade mej. Han körde hem mej till mej och jag gick in. Allting var kvar.

Precis som förr.

-------------------------------------

Så... Jag är fortfarande sjuk men jag tvingade mej själv för att skriva en till.

KOMENTERA

Där stod vi. I solnedgången på en strand. Det var den bästa stunden på länge.

Efter några minuter av tystnad bestämde vi oss för att gå hem. Vi gick på de mörka gatorna. Det ända som lös upp var de få gatulamporna. När vi kom hem var Pattie hemma.

- Hej Lovebirds! sa hon och skrattade lite från köket.

- Hej mamma! sa Justin tillbaka.

Vi gick upp på Justins rum och jag slängde mej på sängen. Justin slängde sej på mej i sängen så jag tappade andan en stund.

- Justin, luft. Kan... inte... andas... stammade jag fram.

- Oj! sorry! sa han och la sej bredvid mej.

Jag andades några gånger innan jag svarade.

- Förvarna mej innan du hoppar på mej igen. Du vet, min lilla kropp klarar inte av din muskliga kropp. sa jag och satte mej upp.

- Haha... Jag lovar. sa han och log mot mej.

- Jag hoppar i dushen.

- Gör så! sa han och tog upp sin mobil.

Jag gick in i badrummet och låste efter mej. Jag drog av mej kläderna och hoppade in i dushen. Jag satte på vattnet och lät det rinna över min kropp. Jag tvättade håret med shampo och balsam. Jag smötjde sen in kroppen med jordgubbstvål och rakade benen. Jag klev ur dushen och drog en vit handduk runt min kropp och en runt håret. Jag låste upp och gick ut ur badrummet.

Justin satt på sängen och spelade på mobilen.

- Nej! skrek han plöltsligt.

- öh... Justin? sa jag och kollade konstigt på honom.

- Oj, var du här? Haha hej sötnos. sa han och log mot mej.

Jag log tillbaka. Jag tog upp mina mjukisshorts och min linne som det stod "Kiss and tell" på. Det gick precis till kanten på mina shorts. Jag tog med det till badrummet och bytte om. När jag kom ut igen pratade Justin i telefonen.

- Jag måste sluta nu. Ja. Okej. bra. Hejdå! sa han och la på.

- Vem var det? sa jag och borstade håret.

- Det var Usher. VI skulle ses imorrn.

- Okej. sa jag och flätade håret och la en på varje sida på mina axlar.

Justin kom fram till mej och kysste mej.

- Hm... Det var bra. sa han.

- Va? sa jag och skrattade till.

- Ja, det står att jag ska kyssa dej och berätta vad jag tyckte.

- Hahah, Justin, du är för rolig. sa jag och la armarna runt hans axlar och kysste honom.

Vi gick in till badrummet och borstade tänderna. Sen tog jag bort sminket och gick ut till Justin. Han låg i sängen. Jag la mej bradvid honom och la mej med ansiktet mot honom. Vi låg på sidan och jag tryckte min panna mot hans bröstkorg. Jag kunde höra hans hjärtslag. Dem var så lugnande. Jag somnade ganska fort.

Jag vaknade av att Justin reste på sej. Jag öppnade ögonen och där satt Justin och kollade på mej.

- God morgon Sunshine! sa han och log mot mej.

- God morgon. sa jag och hjäspade och sträckte på mej.

Han gick upp och tog på sej en outfit som var otroligt söt!

(Tänk er att han är i ett rum)

Jag gick upp och tog på mej en svart kortklänning och lite smycken.

När jag sminkat mej och så gick jag ner. Justin hade åkt till Usher så det var bara jag hemma eftersom Pattie jobbade. Jag hade varit ledsen på sistone eftersom jag flyttade ifrån mina vänner. Men jag fick hemundervisning nu.

Jag tog lite frukost och skulle gå ut och hämta posten. Jag gick ut och märkte att det var ganska kallt nu. Jag tog posten och småsprang in igen.

--------------------------------------

Sorry, hinner inte mer nu. Ska göra översättning.... :( Kanske kommer mer ikväll. Och Justin fyller år idag!!!!!!

Vi hade bott i Atlanta i ungefär en

månad och jag trivdes. Jag hade inte hört nåt från pappa. Men det ville jag inte. Jag, Justin och Pattie bodde tillsammans och dem andra hade fått ett hus längre in i staden.

Jag skulle ta en liten promenad på  stranden och Justin skulle med. Jag tog på mej en skinnjacka över mitt linne och jeans. Jag hade en turkos keps som jag fått av Justin eftersom jag gillade hans så mycket. Jag tog på mej mina lila converse och gick ut med Justin hand-i-hand. Det kom fram två tjejer och frågade efter Justins autograf.

 - Kan jag få din autograf? sa en tjej.

- Va, sa du till mej? sa jag frågandes.

- Ja, om det går bra. sa tjejen som såg ut att vara i 12 års åldern.

- Såklart!  sa jag och skrev Abbey snabbt och i lite skrivstil.

- Wow, har du skrivit autograf förut? sa Justin.

- Haha, nej, men när jag var yngre fantiserade jag om att bli känd. Jag och mina kompisar brukade  leka att jag var Rihanna och dem andra var paparazziz.

- Haha, vad gulligt! sa Justin och de två tjejerna fnissade lite.

- Vad heter ni då? sa jag och log mot de två tjejerna.

- Candie. sa den ena.

- Lisie. sa den andra.

- Gulligt! Men jag tror vi måste vidare. Det var kul att prata! sa jag och kramade de.

- tack hejdå! sa de och gick. 

Justin och jag gick till stranden där solen höll på att gå ner. Jag ställde mej framför Justin och han höll sina armar runt min midja och lutade sitt huvud mot  min axel.

- Tror du jag kommer se pappa igen? sa jag tyst.

- Det är om du verkligen vill det.

- Jag vet inte vad jag vill. viskade jag och suckade.

- Du, vi tar en sak i taget. Jag ska på my world tour snart och jag ska vara borta i ett halvår. sa han och jag kände hur jag bara ville skrika på honom. Men det var ju inte hans fel.

- Ett halvår? sa jag.

- Ja, men vi ska hålla kontakten. Jag lovar!

- Okej. sa jag och pussade honom på kinden.

- Är du inte arg?

- Nej, det är ju inte ditt fel eller val så, nej, jag är inte arg. Men dock är jag lite ledsen att du åker. Men är man ihop med världens kändaste tonåring får man leva med det. sa jag och flina.

- Jag älskar dej Abbey. sa han och kysste mej.

- Älskar dej med.

Där stod vi. I solnedgången på en strand. Det vavr den bästa stunden på länge.

---------------------------------------

Förlåt för kort kapitel! Men som alla vet har skolan börjat och det kommer bli dåligare uppdatering. Sorry!

En tår rann nerför min kind. Jag kände hur hon klämde min hand. Jag tittade upp och hon tittade mej i ögonen. Hon lever!

- Jag... orkar.... inte... mer. stammade hon fram tyst.

- Jo snälla, kämpa! Jag klarar mej inte utan dej! sa jag och kände tårarna på mina kinder.

- Förlåt. sa hon och slöt ögonen.

- Nej Amanda! Du klarar det. Om du bara tror.

Amandas

- Nej Amanda! Du klarar det. Om du bara tror. sa Abbey.

Om du bara tror ekade i mitt huvud.

Framför mej såg jag ett ljus. Jag gick närmre det.

- Amanda! Du klarar det! hörde jag Abbey säga.

Jag stannade framför ljuset och...

Abbeys

Amanda såg besvärad ut. Då öppnade hon ögonen. Jag ler och hon ler svagt tillbaka.

- Du klarar det. viskade jag och tryckte på den röda knappen och doktorer kom in.

Dem började med tester och så. Då hör jag hur dörren öppnas.

- Abbey! Vad är det? sa Justin och kramade mej hårt.

- Vaddå? sa jag förvånat.

- Varför gick du bara? jag var rädd att jag hade gjort något.

- Jag gick bara och pratade med en tjej om den där känslan och nu är det löst. Och Amanda lever igen.

- Du ser! Allt ordnar sej. sa han och log.

Vi åkte hem till Justins pappa, eller ja, hos mej då.Eftersom jag bor där. När vi såg huset såg jag också en bil jag kände igen på uppfarten. Det var pappas. Fan då! Jag sprang ur bilen och gick in. Pappa stod och riktade en pistol på Jeremy. Jag stelnade.

- Pappa! sa jag och han vände sej om.

- Där är du! Det här kommer du få betala för. sa han och tog ett grapp om min arm.

- Jag ska ingenstans! sa jag och drog bort armen. Han riktade pistolen mot mej.

- Följ med mej nu. sa han och tog ett hårdare tag om min arm.

- Men pappa! Nej! Jag stannar.

- Nu följer du fan  med! sa han och sköt mej i armen. Jag skrek.

- vafan gör du!? skrek Justin och satte sej bredvid mej på golvet.

- Pappa ringer polisen. viskade han i mitt öra.

- Gå bort från min dotter nu! skrek pappa och drog upp mej. Min arm värkte som fan.

- Pappa släpp mej!

- Släpp henne nu! skrek Jeremy direkt efter.

- Nu ska ni fan inte vara uppkäftiga.

Jag känner hur jag blir yr.

- Justin! säger jag och han kommer fram till mej.

Jag ramlade ihop på golvet och allt blev svart.

I DRÖMMEN

Jag ser ett vitt ljus och en annan väg med massa trän. Jag går dit och ser solen skina. Jag ser sjukhuset  lite längre bort. Jag går dit och ser Ryan och dem andra. Dem går in och frågar efter Abbey i receptionen. Dem går upp till ett rum och jag följer efter. I sängen ligger jag? Jag går till Justin och håller om honom.

- Justin, jag lever.

Då känner jag ett hugg. Jag skriker.

Justins

Jag tar Abbeys hand. Ryan och dem andra kommer hit. Jag känner en varm kram men ändå var det ingen där. Sen hör jag ett skrik i mitt huvuvd. Jag ser mej omkring.

- Justin, vad är det? sa Ryan.

- Jag hörde ett skrik.

- Du inbillar dej säkert. sa Eddie.

Jag nickade och sen hör jag skriket igen. Jag känner hur Abbey kramar min hand hårt. Hon stönar till.

- Abbey, håll dej vaken. Var stark. sa jag och kände en tår på min kind.

Doktorer kom in och tog prover och så. Hennes pappa  satt i fängelse och jag bestämde mej för att Abbey, pappa, Jazmyn, Jaxon och pappas nya fru Maria skulle få flytta med till Atlanta. Abbey fick åka hem idag så jag bestämde mej för att vi skulle börja packa ihop allt.

1 månad senare/Abbeys

Vi hade bott i Atlanta i ungefär en

månad och jag trivdes. Jag hade inte hört nåt från pappa. Men det ville jag inte. Jag, Justin och Pattie bodde tillsammans och dem andra hade fått ett hus längre in i staden.

----------------------------------------

det var sista för ikväll!

KOMMENTERA!

Justin kramade mej och kysste mej. Jag log lite och satte mej i soffan med dem andra.

   Justin och Jeremy. (CUUUTE)

Nästa morgon vaknade jag klockan var 8. mobilen ringde.

- Ja, det är Abbey. sa jag trött.

- Hej, förlåt för att det har dröjt. sa en mörkröst.

- Vem pratar jag med?

-Sjukhuset i Afrika. Vi har din mamma här. Dina föräldrar var dem i en stor flygolycka. Din pappa lever men din mamma är tyvärr död. Vi kunde inte rädda henne.

- Va!? sa jag och stelnade till.

- Tyvärr. Din pappa är påväg hem.

Då tänkte jag på den där pistolen som vi hittade när jag tappade minnet. Tänk om han gör mej något. Jag vart genast rädd. Jag la på luren och gick upp. Jag tog snabbt på mej mjukisbyxor och ett linne. Det var sommar men jag orkade inte ta på mej nåt annat. Tårarna hade börjat forsat. Jag tog på mej converse och lämnade huset. Jag kom på att Justin är hos sin pappa. Jag hoppade in i bilen och körde mot hans pappas hus. När jag kom dit knackade jag på hysteriskt. Jeremy öppnade dörren.

- Hej Abbey, vad har hänt?

- Justin. sa jag tyst och torkade en tår med min arm.

Justin kom upp bakom sin pappa.

- Abbey, vad har hänt!?  sa han och kramade mej hårt. Jag grät mot hans axel.

- mitt liv är skit. Amanda kanske inte överlever och min mamma. jag snyftade. Är död. fortsatte jag.

- Va!?

- Ja, och pappa kanske gör nåt med den där pistolen vi hittade i mitt hus. Tänk om han skadar mej? sa jag och började gråta igen.

- Ingen kommer göra dej illa sålänge jag är med dej. sa Justin som fortfarande höll om mej.

Jeremy (Justins pappa) stod och kollade på oss. Sen vart det en grupp kram.

Ryans

Jag ringde Abbey flera gånger men hon svarade inte. Jag åkte dit och såg dörren stå på glänt. Jag gick in.

- Abbey?! inget svar.

- Abbey!? sa jag igen men inget svar.

Hon kanske åkte till Justin. jag hoppade in i min bil igen och åkte åt det hållet. Utanför dörren stod Jeremy, Justin oh Abbey och kramades. Abbey grät. Jag parkerade och sprang och kramade Abbey.

- Vad har hänt?

Abbeys

Jag berättade allt för Ryan och Jeremy kom med dricka. Jag hade Jazmyn i knät. Vi satt allihopa i soffan. Jag satt i Justins knä. Han höll mej runt min midja. Jag hade lugnat ner mej lite men jag var fortfarande ledsen. Vi pratade mycket och jag ska försöka hitta en egen lägenhet. Jag skulle vänta lite men asså så jag hade redo. Jag gick hem direkt efter det. Själv. Jag såg pappas bil på uppfarten. Fan! Jag gick sakta mot dörren. Jag gick in och pappa kom mot mej.

- jag är på mitt rum. sa jag snabbt och gick upp. Jag låste dörren snabbt och tog min dator.

Jag gick in och tittade på lägenheter. Jag hittade en jättefin i närheten av Ryan. Den var ganska billig också. Men jag hade tänkt på allt annat som typ pengar. Jag tror jag står över att flytta hemifrån. Jag ringde Justin.

- Hej Sweetheart. sa han.

- Hej, jag tror jag måste stanna här. Jag kan inte flytta hemifrån.

- Men kom och bo med min pappa då! Det blir bra.Vi har ett gästrum som du kan få.

- Är det säkert?

- Såklart! Du är alltid välkommen.

- Aww. Tack Justin!

- Jag kommer över och hjälper dej flytta dina saker.

- Okej. Och Justin.

- Ja?

- Du är bäst. Jag älskar dej!

- Älskar dej med!

Vi la på och jag packade ner alla mina kläder i en väska och alla saker i olika kartonger. Justin kom efter en stund. Jag hörde hur pappa skrek på Justin. Jag sprang ner.

- Du ska ut ur mitt hus! skrek pappa till Justin.

- Pappa, ge dej! jag ska flytta. sa jag och drog med Justin upp.

- Du flyttar ingenstans! sa pappa och ryckte ner mej igen.

- Pappa! Jag är vuxen och kan ta egna beslut!

- Var inte uppkäftig nu. sa pappa och tittade strängt på mej.

jag slet mej bort från hans grepp och gick tillsammans med Justin till mitt rum. Jag låste dörren och vi började packa ner allt viktigt. Justin hade med sej ett flak till sin bil så vi kunde få in allt. Vi gick ut till bilen  och in igen. Pappa stod alltid och försökte stanna oss. När vi äntligen var klara sa jag hejdå till huset och hoppade in i bilen. Justin tog sin bil med alla saker och jag tog min. Jag började gråta. Jag kunde inte fatta att pappa hade blivit sån här. Jag fattade inyte att mamma var borta. Och Amanda var på sjukhus. Jag kände fortfarande den där känslan av att nån var där. Vi lastade in sakerna  i huset. Vi ringde hit alla andra och dem kom. Medans jag packade upp satt alla och pratade. Alla hade roligt. Men inte jag. Jag ville ha mamma vid min sida. Jag hade den där känslan i magen. Då gav jag upp. Jag gick ut ur rummet och ner till min bil.

- Älskling? Är nåt fel? sa Justin oroligt.

- Nej. Men jag kommer hem senare ikväll. sa jag och körde iväg.

När jag var där fick jag prata med en tjej i 20 års åldern.

- Det kan oftast kännas som om nån är med en när nån nyligen dött. Är det nån som har dött i din familj eller nåt? sa hon.

- Ja, min mamma dog idag, eller kanske senare innan de fick tag på mitt nummer. Men jag fick veta det idag.

- Då kan det vara så att din mamma kanske är med dej och visar dej rätt väg. Men den känslan försvinner snart. Då hon går in i ljuset om man säger så.

- Tack så hemskt mycket. sa jag och kramade henne.

Jag betalade och sedan gick jag till Amandas rum. Hon låg där blekare än vanligt. Jag tog hennes hand och pussade den.

- Du måste kämpa. Du får inte lämna mej. Snälla, försök. Du måste överleva. Snälla. Det sista viskade jag.

En tår rann nerför min kind. Jag kände hur hon klämde min hand. Jag tittade upp och hon tittade mej i ögonen. Hon lever!

------------------------------

KOMMENTERA!!! LOVE YAH!

AMANDA ÖVERLEVDE! JIPPI! <3<3<3

- Det känns som om nån förföljer mej och typ hjälper mej att göra rätt. Doktorn ringde nyss och sa att hon kanske inte klarar sej och då tänkte jag att om hon skulle dö skulle jag seriöst ta självmord. sa jag och en tår rann på min kind.

Dem sa inget.

- Vad som än händer får du ALDRIG ta självmord. Det är ju en idiots idé. sa Zack tillslut.

Jag suckade. Jag reste på mej och gick till vattnet. Jag simmade ut till några stenar. Jag såg en stor grotta. Det var vatten som "golv" och stenväggar. Jag klättrade upp på stenväggen och satte mej på en liten klippa. Jag satt där och tänkte. Sen hör jag nån säga mitt namn. Eller, det var mer som en viskning. Jag tittade omkring mej. Ingen var där.

- Abbey. viskade rösten.

Jag klättrade ner och simade ut. Precis när jag kom ut rasade hela grottan. Shit! Om jag alrdig simmat ut skulle jag vara död nu.

- Abbey! Vafan håller du på med!? säger en röst. Det var Ryan.

- Jag hörde rösten. Det  var en tjejröst. sa jag tyst och Ryan kramade mej i vattnet.

Jag känner hur jag blir yr och alla tankar slocknar.

- Ryan. sa jag och han vände sej om.

- Ja?

Jag känner hur jag blir svag och inte årkar nåt längre. Jag minns hur jag sjönk till botten och automatiskt drog in vatten för att andas. Sen blev det svart.

När jag vaknade låg jag på stranden. Ryan, Zack, Jake, Eddie, Edwin och Jason satt bredvid mej. Ryan tryckte på min mage och jag hostade upp vatten.

- Abbey du lever! sa Ryan och kramade mej hårt.

Jag svarade inte utan hostade bara. Jag frös något otroligt.

Ryans

Abbey var helt blek i ansiktet och hade blå/lila läppar. Hon såg så svag ut. Vi hjälpte henne till bilen och vi åkte hem till Abbey. Hon gick upp på sitt rum och bytte om till varma kläder.

Abbeys

Jag gick upp och tog på mej jeansen jag köpte, ett linne och en tjocktröja.

När jag kom ner var klockan ganska mycket och vi skulle hämta Justin på flygplatsen. Jag saknade honom nåt otroligt. Jag, Ryan och Edwin åkte dit och dem andra stannade hemma hos mej. Jag satte mej fram, Ryan körde och Edwin satt bak. Ryan parkerade och vi klev in i flygplatsen. Där stod Justin och såg lycklig ut. Han släppte sina väskor och kramade mej hårt.

- Hej Sunshine! Åhh, vad jag har saknat dej! sa han och pussade mej på kinden.

- Jag har saknat dej med. sa jag och log lite.

- Kan jag få prata med dej Justin? sa Ryan och Justin nickade.

Dem gick iväg och Justin tittade oroligt på mej. Jag och Edwin pratade lite medans dem andra pratade.

- Men herregud! Hur är det Abbey? sa Justin och lyfta upp mej i hans famn.

- Bra tror jag. Bara lite skakis. 

Vi åkte hem och jag berättade för Justin hur jag tyckte att jag kände nåns närhet. När vi kom hem gick alla in och jag kände den där känslan igen. Jag låste fort dörren och kollade så alla dörrar var låsta. Alla kollade konstigt på mej.

- Jag känner den där känslan igen. sa jag och kände det där hugget i ryggen. Jag stönade och blundade. 

Justin kramade mej och kysste mej. Jag log lite och satte mej i soffan med dem andra.

------------------------------------

Vem är det som är med Abbey? 

Komentera 

- Snälla, lämna mej inte, jag älskar dej och du är den bästa vännen jag har. Snälla Amanda. kommer du ihåg i skolan när vi var mindre. Jag gillade en kille och du frågade honom om han gillade mej och han sa nej. Jag vart krossad. Och du fanns där. Du tröstade mej. Snälla, du fanns där för mej och nu finns jag här för dig. Lämna mej inte. Det sista viskade jag.

(Tänk er att det är på stranden och att tjejen har brunt hår.)

Jag satt och bara stirrade på Amanda. Jag ville att hon skulle vakna. Då ringer min mobil. Jag svarar.

- Hallå. sa jag tyst. 

- Hej sweetheart. sa Justin. Vad har hänt? Frågade han och hade tydligen hört att jag var ledsen.

- Nej inget. sa jag och snyftade. 

- Vad har hänt? snälla berätta.

- Min kompis Amanda ligger i koma. sa jag tyst.

- Va?! Vad... hur...

- Hon krockade i en bil när vi hade varit på stan.

- Var du  med i olyckan?

- Nej.

- Men du... Jag kan inte komma nu. Vi är på sista delen i musikvideon. Men ring dem andra.

- Ja, jag får väl göra det. sa jag och suckade.

Då började maskinen pipa och massa doktorer kom in i rummet.

- Du måste gå ut nu. sa en stressat.

- Abbey. Abbey vad hände? sa Justin i luren.

- Jag måste lägga på. sa jag  och la  på innan han hann svara.

Jag gick ut och satte mej med ansiktet i händerna. Jag tog sakta upp mobilen och ringde Ryan.

- Yo, it's Ryan. sa han glatt.

- Hej Ryan. sa jag tyst och snyftade.

- Vad har hänt?

- Amanda, hon ligger i koma. sa jag och tårarna började rinna igen.

- Vad hände?! sa han panikslaget.

- Kom hit så berättar jag. sa jag och han la på.

Efter några minuter hör jag springande steg mot mej. Jag tittar upp och ser allihopa. Ryan, Eddie, Edwin, Zack, Jake och Jason.

- Kom hit! sa Zack och gav mej en stor kram.

Jag sa inget utan började bara gråta.

- Vad hände? sa Ryan.

- En bil krockade i henne. sa jag och snyftade.

Vi alla satt och väntade. Men alla utom Ryan åkte hem klockan 1 på natten. Ryan och jag satt helt tysta och väntade. Väntade på något. Då kom en doktor fram till oss.

- Hon klarar sej. Men hon ligger i koma och kan göra det länge. Ni kan gå hem om ni vill.

jag nickade och reste mej upp. Vi gick ut tillsammans. Jag kramade Ryan och sa tack och sen hoppade jag in i min bil och åkte hem. När jag var där gick jag in och bytte om till pyjamas och la mej på sängen. Det kändes som om nån var där inne. Jag satte mej upp och tittade runt. Det var tomt.

Jag somnade ganska sent den kvällen. Jag vaknade tunr 10. Jag sträckte på mej och hade fortfarande den där konstiga känslan i  magen om att det var nån med mej. Då ringde min mobil. Tänk om det var sjukhuset? Nej, det var Ryan.

- Godmorgon. sa jag trött.

- Goodmorning Sunshine! sa han och man hörde att han log. Ska du med till stranden idag? fortsatte han.

- Kanske, vi får se.

- Men vi alla är redan samlade.

- Jag följer med då.

- Jo, Justin kommer idag också. Men han kommer ikväll.

- vad kul! sa jag och blev lite gladare.

- Var klar om en halvimme sunshine! sa han och la på.

jag tog på mej min turkosa bikini och drog på mej jeansshorts över. Jag satte upp håret i en boll och gick ner. Jag åt lite frukost och sen kom alla andra. Jag tog på mej mina svarta flipflops och låste dörren. Jag hade packat en handväska med mobil, handduk, pengar, solkräm och aallt annat man kan behöva. Jag satte mej bak och hälsade på alla. Men innerst inne var jag ledsen.

Vi la ut våra handdukar i sanden och jag drog av mej mina shorts. Jag la mej på handduken och började sola. Killarna spelade lite volleyboll. Då ringer min mobil. Dolt nummer.

- Abbey. svarar jag.

- Hej, vi ringer från sjukhuset. Hon kanske inte klarar sej. Hennes tillstånd är dåligt. Vi gör allt vi kan. Om hon är stark kan hon klara det. Men det är inte stor chans. sa en kille.

När han sa det kom en tår på min kind. Jag la på mobilen och såg ut över havet. Hon måste klara sej. Annars tror jag ärligt jag tar självmord. Då känner jag en känsla som känns som om nån stack en kniv i min rygg. jag stönade till och killarna kollade på mej.

- Vad är det abbey?

- Det känns som om nån förföljer mej och typ hjälper mej att göra rätt. Doktorn ringde nyss och sa att hon kanske inte klarar sej och då tänkte jag att om hon skulle dö skulle jag seriöst ta självmord. sa jag och en tår rann på min kind.

---------------------------------

Hur reagerar dem på att hon kanske tar självmord?

Det var sista delen för ikväll.

KOMENTERA!

Jag log och la mej på sängen. Jag somnade faktiskt fort med ett léende på läpparna.

Jag vaknade av att min mobil ringde. Det stog Amanda.

- Hej tjejen! sa jag glatt men ändå trött.

- Hej! Väkte jag dej? sa hon.

- Ehm... Asså, ja, men det gör inget.

- Vad bra! Ska vi ta en shoppingrunda idag?

- Ja, en shoppingtur tackar man aldrig nej till. sa jag och skrattade till.

- Jag hämtar upp dej om en timme. Okej?

- Sure! See Yah girl!

- See yah! sa hon och la på.

Jag ställde mej upp och tog på mej svarta jeans och ett svart linne. Jag lät håret hänga och sminkade mej lite lätt. Jag packade min handväska med mobil, pengar, nycklar och solglasögon. Jag gick ner och tog lite frukost.  Jag saknade mamma och pappa. När jag ställt in disken i diskmaskinen tutade en bil utanför. Jag drar på mina gladiatorskor och går ut och låser dörren. Jag springer ut till bilen och sätter mej fram.

- Hey beayti! sa Amanda.

- Hey sweetheart! sa jag och kramade henne.

- Snygg outfit!

- Detsamma!

Vi åkte mot stan och hade skitkul faktiskt! Vi åt lunch och shoppade loss. Vi tog en fika senare och när vi kom hem hade jag hur många påsar som helst!

(Allt Abbey köpte)

Amanda  skjutsade hem mej och jag slängde alla påsar på mitt rum. Klockan var 5. Jag satte på datorn och gick in på Twitter.

"I had a great time with @AmandaHope today. Shopping is life! Hahaha.  Luv Yah!<3"

Tweet.

Jag stängde av datorn efter att ha kollat Justins twitter. Han hade inte tweetat nåt. Jag gick ner till vardagsrummet och satte TVn. Jag bytte kanal till MTV. Det var "My super sweet 16". Plötsligt ringer min mobil. Det är dolt nummer. Jag svarar.

(lyssna samtidigt)

- Hallå?

- Hej, vi ringer från sjukhuset. Det gäller Amanda Hope.

- Amanda? Vad har hänt?!

- Hon krockade med en bil och ligger i koma.

Jag fick inte ur mej några ord.

- Jag kommer. sa jag och la på.

Allt gick som i slowmotion. Jag sprang och kastade på mej en jacka och drog på mej några skor. Jag sprang ut till bilen och åkte mot sjukhuset. När jag kom dit frågade jag efter Amanda Hope.

- Våning 2 rum 453. sa hon.

Jag rusade till hissen och tryckte på våning två. När jag jag dit öppnade jag dörren.

Där låg hon. Helt blek med lila läppar. Tårarna forsade och jag vart svag. Jag satte mej på knä med ansiktet i mina händer. Jag satte mej på en pall bredvid henne. Jag tog hennes hand.

- Lämna mej inte. sa jag tyst.

 En tår rann nerför min kind och landade på Amanda.

Jag satt där resten av kvällen. Doktorer kom in lite då och då. Dem tog lite tester. När jag vart själv igen var det mörkt i rummet. Det ända som gjorde det ljust var månens sken som lös rakt på Amanda. Hon såg så fridfull ut. Hon får inte lämna mej.

- Snälla, lämna mej inte, jag älskar dej och du är den bästa vännen jag har. Snälla Amanda. kommer du ihåg i skolan när vi var mindre. Jag gillade en kille och du frågade honom om han gillade mej och han sa nej. Jag vart krossad. Och du fanns där. Du tröstade mej. Snälla, du fanns där för mej och nu finns jag här för dig. Lämna mej inte. Det sista viskade jag.

------------------------------------

Så, lite långt? hhahah. Jag har ju inte skrivit så mycket så det blev ett långt.