Vi hade bott i Atlanta i ungefär en

månad och jag trivdes. Jag hade inte hört nåt från pappa. Men det ville jag inte. Jag, Justin och Pattie bodde tillsammans och dem andra hade fått ett hus längre in i staden.

Jag skulle ta en liten promenad på  stranden och Justin skulle med. Jag tog på mej en skinnjacka över mitt linne och jeans. Jag hade en turkos keps som jag fått av Justin eftersom jag gillade hans så mycket. Jag tog på mej mina lila converse och gick ut med Justin hand-i-hand. Det kom fram två tjejer och frågade efter Justins autograf.

 - Kan jag få din autograf? sa en tjej.

- Va, sa du till mej? sa jag frågandes.

- Ja, om det går bra. sa tjejen som såg ut att vara i 12 års åldern.

- Såklart!  sa jag och skrev Abbey snabbt och i lite skrivstil.

- Wow, har du skrivit autograf förut? sa Justin.

- Haha, nej, men när jag var yngre fantiserade jag om att bli känd. Jag och mina kompisar brukade  leka att jag var Rihanna och dem andra var paparazziz.

- Haha, vad gulligt! sa Justin och de två tjejerna fnissade lite.

- Vad heter ni då? sa jag och log mot de två tjejerna.

- Candie. sa den ena.

- Lisie. sa den andra.

- Gulligt! Men jag tror vi måste vidare. Det var kul att prata! sa jag och kramade de.

- tack hejdå! sa de och gick. 

Justin och jag gick till stranden där solen höll på att gå ner. Jag ställde mej framför Justin och han höll sina armar runt min midja och lutade sitt huvud mot  min axel.

- Tror du jag kommer se pappa igen? sa jag tyst.

- Det är om du verkligen vill det.

- Jag vet inte vad jag vill. viskade jag och suckade.

- Du, vi tar en sak i taget. Jag ska på my world tour snart och jag ska vara borta i ett halvår. sa han och jag kände hur jag bara ville skrika på honom. Men det var ju inte hans fel.

- Ett halvår? sa jag.

- Ja, men vi ska hålla kontakten. Jag lovar!

- Okej. sa jag och pussade honom på kinden.

- Är du inte arg?

- Nej, det är ju inte ditt fel eller val så, nej, jag är inte arg. Men dock är jag lite ledsen att du åker. Men är man ihop med världens kändaste tonåring får man leva med det. sa jag och flina.

- Jag älskar dej Abbey. sa han och kysste mej.

- Älskar dej med.

Där stod vi. I solnedgången på en strand. Det vavr den bästa stunden på länge.

---------------------------------------

Förlåt för kort kapitel! Men som alla vet har skolan börjat och det kommer bli dåligare uppdatering. Sorry!

 

johanna

28 februari 2011 21:20

hallå, typ ännu mer? längre? Jag vill läsa?!? :D<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, nu har jag en ny blogg och en tjej håller på med designen nu!!! Jag vet inte om jag ska fortsätta på den jag nyss börjat på eller om jag ska börja på en ny... Det blir lite konstigt om jag bara fortsätter på kapitel 12 på den nya bloggen. Så ja...

Jag kan inte beskriva min sorg med ord. Jag känner liksom att jag inte kan trösta Max på samma sätt som mamma skulle. Som om jag inte räcker till. Som om jag inte hjälper till och stötar till Max till 100%. Han sitter mest på sitt rum nu för tiden. H...

Okej, nu har jag fått hjälp av en tjej som ska göra designen (hoppas jag). Och jag tror jag ska byta till blogg.se   Kommer länka bloggen i ett inlägg då  iaf! Tror jag skriver ett kapitel nu!! ...

Okej, jag sa att jag skulle skriva en till. Men när jag la ut inlägget så fick jag direkt synbortfall och ont i huvudet, migrän. Så jag kunde inte skriva. Det gick över nu, men då fick jag besök istället! VI får se när jag skriver. Tack för alla komm...

Jag vaknade nästa morgon av att det knackade på min dörr. - Kom in! Skrek jag hest och fnissade sedan åt min röst. - Haha, är du vaken? Skrattade Max  när han kom in. - Nej. Sa jag och satte mig upp. - Aja, jag och Isabelle går ut ett tag. Lo...